Sanningen om hanteringen av Estoniakatastrofen sett från mig som anhörig. Jag förlorade min pappa, som i statlig tjänst miste sitt liv denna natt 27-28 september 1994, i samband med att den Estniska civila passagerarfärjan MS Estonia av, fortfarande outredd officiell orsak, förliste på Östersjön. Här får ni följa min kamp mot Svenska svenska staten avseende varför staten fråntog och fortfarande fråntar mig som målsägande alla mina lagliga rättigheter och även min rätt att själv få omhänderta min pappas kropp/kvarlevor för att på så sätt få begrava honom. Alla fakta, alla dokument jag hänvisar till kommer från Polismyndigheten, Riksarkivet och från Analysgruppens granskning av Estoniakatastrofen.
Hej på er,
idag tänkte jag dela med mig av hur det gick till när jag och Marcus Birro kom överens om att vi skulle skriva min bok tillsammans och längre fram kommer jag även dela med mig av hur det går till rent praktiskt när man får hjälp med att skriva en bok. Ni får följa mig och Marcus från start tills dess att kapitel skrivs och när vi vidare tar kontakt med olika bokförlag.
Min bok kommer att handla om mig som anhörig, om min kamp för att försöka förstå hur hanteringen av katastrofen nästan blev en värre katastrof är katastrofen i sig.
Den viktigaste frågan för mig som anhörig är;
– Hur kommer det sig att jag fråntogs min rätt att få begrava min egen pappa?
Det vill säga varför fick inte polisen omhänderta de omkomna på det vis som de ville göra i direkt anslutning till katastrofen och varför får polisen inte heller idag år 2023 omhänderta kvarlevorna efter min pappa? – Varför vill inte Sveriges regering och riksdag att min pappa ska få begravas?
– När får jag då tanken om att jag måste skriva en bok?
Det tar lite över ett år för mig att inse att det är polis- och åklagarmyndighet som ljuger för mig och den käftsmällen knockar mig totalt! Det är alltså svenskt rättsväsende som ser till att jag inte får utrett mina starka misstankar om att min pappa kan ha blivit mördad i samband med MS Estonias förlisning.
– Hur kommer det sig att svenska poliser och åklagare inte följer de lagar jag har vetskap om. Vilka lagar följer egentligen svenskt rättsväsende?
(Jag har alltså starka misstankar för att min pappa kan ha blivit mördad på grund av att MS Estonia utsatts för uppsåtligt grovt sabotage, krigshandling eller terrordåd, då det visat sig, genom överlevandes vittnesmål till den ansvarige åklagaren, att militära transporter förts ombord på MS Estonia vid avgången från Tallins hamn den 27 september 1994.)
Vad sjutton gör jag nu?
Vad kan man göra? En ensam kvinna har ju ingen möjlighet att slåss mot hela svenska rättsväsendet.
Jag måste skriva en bok om denna fruktansvärda sanning.
Men jag kan ju inte skriva … jag kan inte formulera mig i textformat?
Vem kan hjälpa mig?
Jag vänder mig först till andra ”sanningssökare” som jag kommit i kontakt med under det senaste året . Jag börjar med Stefan Thorsell en man från Sjöfartsinspektionen som tidigare gett ur en bok om Estoniakatastrofen. Stefan är inte längre intresserad av Estoniakatastrofen, han säger -”jag skiter väl i din farsa” Stefan vill definitivt inte hjälpa mig.
Jag kontaktar då två journalister från tidningen Fokus som jag blivit vän med; Susanna Popova och Mats Holm, även dessa har tidigare gett ut en bok om Estoniakatastrofen och Mats Holm har dessutom intervjuat mig för en artikel i Fokus. De vill inte hjälpa mig. Jag kontaktar då Anders Ulfvarsson även han väl insatt i katastrofen, Anders har inte tid.
Jag kontaktar Peter Örn, tidigare ordförande i Röda korset och väl insatt i Estoniakatastrofen, han skriver en bok om Grönland, han har inte tid. Jag kontaktar Inga-Britt Ahlenius, även hon otroligt insatt i katastrofen, och har tidigare hört av sig till mig för en stor intervju i Svenska dagbladet (den blev aldrig av) Inga-Britt vill inte heller hjälpa mig. Jag kontaktar då Jens Ganman och Aron Flam som kämpar hårt mot regering och riksdags oegentligheter. De vill inte hjälpa mig att skriva min bok.
Jag beslutar då att ta kontakt med författare som kanske kan vara intresserade, jag väljer fyra författare som jag personligen uppskattar för deras ord och språk. Marcus Birro, Björn Ranelid, Alex Schulman, som själv kämpat länge för att vi anhöriga ska få hem våra familjemedlemmar, Sigge Eklund och Anders Jallai (Jallai har jag aldrig läst, han skriver typ agentböcker, inte mitt största intresse, men jag har hört att han skrivit om bl a MSEstonia)
Den enda som överhuvudtaget svarar av dessa författare är Marcus Birro och han svarar dessutom ja, -”jag skriver gärna din bok” ❤️
Jag tog alltså kontakt med Marcus Birro den 17 december 2021, jag sände honom ett meddelande över instagram där jag i korta drag berättade min historia och frågade om han har möjlighet att hjälpa mig.
Marcus svarar den 18 december -”Hej Åsa. Låter väldigt spännande. Hör av mig i helgen. Mejla gärna” Jag mejlar direkt och han svarar efter några timmar
Lyckan var totalt, Marcus Birro vill skriva min bok🥰
Jag har alltid tyckt om Marcus tidigare böcker, hans egna böcker där han personligt delar med sig av vad han upplevt i sitt liv. Han skriver rakt och ärligt. Jag har alltid tyckt om hans ord, hans melodi i sina böcker. Marcus har vågat stå upp för saker som är fel i samhället, han har inte vikt ned sig trots att verkligheten ofta drabbat honom hårt.
Samma eftermiddag, den 18 december 2021 skriver vi ett kontrakt och jag betalar omedelbart in hans lön. Äntligen är min bok på gång, boken om den 28- åriga mörkläggningen. Boken om svenska statens bedrägeri mot sina egna medborgare och framförallt bedrägeriet mot oss alla anhöriga som miste våra barn, syskon, partners och föräldrar denna natt.
Marcus och jag har nu träffats personligen två gånger och han har även intervjuat mig. Jag har sänt över mina underlag, kopior på min dokumentation jag fått från rättsenheten hos polisen till Marcus så att han ser att jag har konkreta dokument, konkreta bevis på det vi skriver så att han kan känna sig trygg med allt vi skriver. All min dokumentation, alla mina bevis kommer från svensk polis och från Sveriges riksarkiv. Alla dokument är allmänna, öppna handlingar för var och en att själva plocka ut.
Det tar ca två år att få till en bok och att få ut den i handeln enligt Marcus. Vi har nu samarbetat i över lite av ett år så lagom till jul kommer boken ligga ute hos bokhandlarna.
-”Kan man få längta till jul fast julen nyss har varit?”
Min bok kommer inte handla om olika teorier vad gäller orsaken till förlisningen. Boken kommer inte handla om bomber och granater.
Min bok kommer alltså enbart handla om de omkomna, människorna som fråntogs sin rätt att få bli begravda.
Människorna som hela Sverige, Estland och Finland svek.
Människorna som Sverige valde att glömma.
Människorna som vi anhöriga aldrig fick nämna mer.
Detta blir en bok om ett oerhört svek, ett oerhört brott inte enbart mot det svenska folket … utan faktiskt mot hela världens folk.
Ett brott mot mänskligheten!
Boken kommer bli en av de viktigaste böckerna för framtida svensk historia, den blir omfattande … mörkläggningen är oerhört omfattande.
JIPPIE … äntligen en glädjande nyhet … Marcus Birrohjälper mig med skriva min viktiga bok vad gäller mörkläggningen av Estonia-
katastrofen som mynnade ut i att varken min pappa eller någon av de övriga omkomna omhändertogs.
Så oerhört tacksam för att Marcus åtagit sig uppdraget i och med att jag alltid älskat hans mod, språk och formuleringar i hans tidigare böcker utgivna från början av 2000-talet fram till 2017.
Hej på er,
idag tänkte jag att vi skulle titta vidare på ännu en av Sveriges grundlagar, som även den, på lika sätt som lagen avseende abolition, berör Estoniakatastrofen och min kamp för upprättelse för min pappa. Även denna lag går att hitta i regeringsformen 10 Kap. 12 § 3:e stycket ”Ordförande kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt” Lag (2010:1408)
Om vi läser hela, det vill säga alla tre stycken under denna 12 § så står följande: ” Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter, riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om Utrikesnämndens sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av regeringen. Regeringen är skyldig att sammankalla nämnden om minst fyra av nämndes ledamöter begär överläggning i en viss fråga. Ordförande vid sammanträde med nämnden är statschefen eller, om han eller hon har förhinder, statsministern.
Ledamot av Utrikesnämnden och den som i övrigt är knuten till nämnden ska visa varsamhet i fråga om meddelande till andra om vad han eller hon har fått kännedom om i denna egenskap. Ordförande kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.” Lag 2010:1408)
Ordförande i utrikesnämnden är vår statschef, det vill säga Kungen om Kungen har förhinder så är vår statsminister ordförande.
När det gäller den ovillkorliga tystnadsplikten som lyder över abolitionen vad gäller Estoniakatastrofen är det antingen Kungen eller statsministern som beslutat om om den ovillkorliga tystnadsplikten.
Som ni alla kan förstå, vad gäller ovillkorlig tystnadsplikt, så är det precis vad det låter, ovillkorlig tystnadsplikt, detta innebär därmed att ingen i Sverige får och får prata om denna abolition.
Totalt moment 22 med andra ord!
När denna sanningen står helt klart för mig skriver jag ett brev till Kung Carl XVI Gustaf, daterad den 22 augusti 2022. Kopia på detta brev sänder jag även till alla ansvariga för vår demokratiska rättstat Sverige, se nedan.
Jag fick ett svar från Kungl. Hovstaterna redan tre dagar senare, detta kommer från informationschef Margareta Thorgren se nedan.
Tyvärr uppgav Kungl. Hovstaterna, Margareta Thorgren fel i sitt svar, hon påstod att Kungen enbart har en ceremoniell roll i statsförvaltningen.
Margareta Thorgren har antagligen inte läst Sveriges grundlagar.
Informationschefen blandade även ihop mig med författarinnan Åsa Moberg (eller om det var autokorrekt som slog till)
Jag svarar givetsvis omedelbart, den 25 augusti 2022
Härefter tystnar Kungl. Hovstaterna. Genom deras tystnad får jag anta att även Kungen och Kungl. Hovstaterna innefattas av den ovillkorliga tystnadsplikten.
Den titel jag har haft under min research för min egen bok om sanningen om Estoniakatastrofen, sett ur en anhörigs synvinkel blir mer och mer uppenbar, ”Tystnaden är talande” I svensk grundlag har vi ”Ovillkorlig tystnad” vi har det svenska begreppet ”En svensk tiger” och minns ni cirkus scott … François Bronett myntade som cirkusdirektör det klassiska uttrycket ”Största möjliga tyssstnad”
Är Sverige ett land som på något sätt lyder under tystnad.
Tystnadskulturen i Sverige är ju väldigt utbredd i alla möjliga sammanhang. Undrar hur det kan komma sig?
Sammanfattat när det kommer till frågan om abolition och ovillkorlig tystnadsplikt är att det alltså regeringen/ar som beslutar vad som ska lyda under abolition. Ordförande i utrikesnämnden beslutar i sin tur att abolition i sig ska lyda under ovillkorlig tystnadsplikt.
Vad är då Utrikesnämnden för något, vad har de för uppgift i vår riksdag? https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/riksdagens-myndigheter-och-namnder/utrikesnamnden/ ” I Utrikesnämnden ska regeringen diskutera och förankra sin utrikespolitik med riksdagen. Regeringen ska fortlöpande underrätta Utrikesnämnden om de utrikespolitiska förhållandena som kan få betydelse för Sverige och överlägga med nämnden när det behövs. I alla viktiga utrikesärenden ska regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.
När man läser detta ovanstående så ser man ”I alla viktiga utrikesärenden ska regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske” så jag förmodar att regeringen har överlagt med utrikesnämnden innan beslutet om abolition lades, om det kunde ske vill säga.
En sak till som är väldigt underligt när det gäller Estoniakatastrofen är att det från dag ett, den 28 september 1994 enligt all dokumentation jag fått ta del av från polisen region Sthlm och även från riksarkivet, är utrikesdepartementen som sköter allt gällande katastrofen, vilket jag anser är självklart i och med att Estoniakatastrofen handlar om storpolitik. En viktig fråga är därför hur det kommer sig att katastrofen snart därefter hamnade på kommunikationsdepartementens bord (dessutom enbart hos kommunikationsdepartementet) varför försvann UD direkt från den officiella handledningen. Storpolitik borde väl skötas av utrikesdepartementet inte kommunikationsdepartementet.
Som jag sagt tidigare, inget avseende Estoniakatastrofen har sköts på rätt sätt från Sveriges regeringar och riksdagars sida.
Jag tycker vi tittar lite närmare, ännu en gång, på Sveriges grundlagar, med fokus på regeringsformen. Den lag som visar på Sveriges statsskick https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/grundlagarna/ ”Grundlagarna är speciella lagar som innehåller regler för hur Sverige ska styras. Grundlagarna skall skydda vår demokrati.”
Men ärligt talat … stämmer verkligen detta, är verkligen grundlagarna till för att skydda vår demokrati, är det egentligen inte helt tvärtom.
Grundlagarna verkar i stället vara till för att inte skydda vår demokrati.
Hur är det möjligt att lagen om abolition, lagen om ovillkorlig tystnadsplikt är till för att skydda vår demokrati? Innebörden av dessa två lagar är ju att helt plocka bort vår demokrati.
och jag påminner ännu en gång om RF 2 Kap. 19 § ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtagande på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” Lag (2010:1408) och ändå är det precis vad dessa lagar gör.
Ja … vi har antagligen definitivt blivit lurade i alla år!
Tack för att ni tar er tid att läsa, önskar er en fin fortsättning på torsdagskvällen.
Blomsterfrämjandet delade en av mina bilder på instagram, en bild jag fotat åt dem för två år sen. Två år … för mig känns det nästan som ett helt liv.
För två år sedan levde jag i tron att Sverige var ett bra land, att staten och våra myndigheter fanns här för att hjälpa oss om vi kom i nöd. Idag har jag upplevt det totalt motsatta i min kamp för att få begrava kvarlevorna efter pappa.
År 2020 kallar jag före … nu lever jag efter … och det känns som jag aldrig kan återvända till före igen.
Jag har fått sanningen kastad i ansiktet på mig, jag kan inte väja längre.
Jag måste inse att jag i halva tiden av mitt liv … levt i en lögn.
Allt obehagligt jag blivit utsatt för under mina senaste två år i livet kan jag aldrig få ogjort, det kommer för all min framtid finnas kvar i mitt hjärta och i min själ.
Jag har stött på ondskan … en ondska jag aldrig vetat att den överhuvdtaget existerat.
I mitt förra inlägg skrev jag om den påhittade lagen om gravfrid som nu legat över massgraven efter MS Estonia i 27 år. Gravfridslagen som enbart hittades på för att tvinga de omkomna att ligga kvar i och utanför vraket för att på så sätt skydda själva vraket och ett område på 65000 kvm runt vraket från att bli undersökt.
Det var denna gravfridslag som gjorde att jag personligen upptäckte att dokumentärfilmaren Henrik Evertsson, som jag dessförinnan hyllat för sina insatser med att göra denna dokumentärfilm, gjorde att jag förstod att även han vad man kallar kontrollerad opposition.
Det vill säga Evertsson brann inte i denna fråga gällande katastrofen, detta var bara ett betalt arbete för honom att utföra. Evertsson var på inget sätt intresserad av att komma fram till sanningen.
Tänk så lättlurad man är, Evertsson satt där i tv med sina hundögon och påstod att han sedan barnsben hade grubblat över denna katastrof, åh så fint allt lät!
Men herregud … va tänkte jag på, han var sex år när katastrofen inträffade han eller hans familj var på inget sätt personligt berörda, han brydde väl sig inte alls i en ålder av sex år.
Självklart var det bara ett jobb för honom.
Henrik Evertsson bryr sig inte, han har fått betalt för denna dokumentär, så var det inget mer med det.
Kontroller opposition vad är då det? Vi vet att opposition är motstånd, det är människor som opponerar/protesterar mot något.
Kontrollerad opposition är alltså människor som låtsas opponera sig, i mitt fall människor som låtsas att de precis som jag anser att det är något som inte står rätt till vad gäller, i mitt fall Estoniakatastrofen.
Kontrollerad opposition finns tydligen i olika sammanhang i vårt samhälle och överallt på vår jord. Det vill säga människor låtsas opponera sig men egentligen är de kontrollerade att opponera sig för att de som på riktigt opponerar sig ska tro att de har hjälp från andra.
Jag drogs år 2020 in i en Estoniagrupp som på något sätt påstods lyda under riksdagen. Det var f d riksdagsman Henrik Järrel (M) som hade skapat denna grupp redan något år efter MS Estonias förlisning. Medlemmarna i denna grupp var vid den tidpunkt jag var med, 49 st.
I denna grupp fick jag snabbt erfarenhet vad just kontrollerad opposition innebar.
Jag ska skriva mer om detta längre fram, det är ett otroligt intressant ämne som kommer få eget eget kapitel i min kommande bok.
Varför blir man kontrollerad opposition?
Vem är det som kontrollerar en?
Varför ställer man upp på detta?
Men nu tillbaks till ”gravfridslagen” där en stor del gällande sanningen av Estoniakatastrofen ligger ”begravd”. I alla fall om man ser det utifrån mitt perspektiv som anhörig. Men självklart även ett viktigt perspektiv för de som vill veta orsaken till förlisningen när det gäller det väldigt stora område runt vraket som ingen heller får undersöka 65000 km2. Var finns det där?
Allt börjar med Henrik Evertsson och hans påhittade dokumentär ’Estonia – fyndet som ändar allt’ och att då denna dokumentärfilmare blir anklagad av en kammaråklagare från Linköping vid namn Helene Gestrin, https://www.expressen.se/tv/nyheter/kammaraklagaren-om-estoniadomen-lagen-gallde/ för att ha begått brott mot denna påhittade ”gravfridslag”.
Henrik Evertsson och Linus Andersson dök på MS Estonia med en ROV kamera
år 2019 för att visa världen att det fanns ett hål på Estonia. Ett hål som alla egentligen redan kände till. Detta hål upptäcktes redan i oktober 1994, då man gick ut i svensk media och påstod att hålet antagligen uppkommit när bogvisiret ramlade av och dunsat in i skrovet.
Då år 1994 försvann pratet om hålet i pressen och när sedermera den internationella expertgruppen JAIC tillträdde och undersöka hela skrovet noggrant, år 1994-1997 så fanns inga skador överhuvudtaget på MS Estonia. Hålen var som bortblåsta!
Man kan undra var alla hål och skador hade tagit vägen? Nu är de iallafall tillbaka igen.
Hur som helst, jag blev arg och tänkte att folk är ju inte kloka … det finns ju inte ens en grav, ingen har ju någonsin blivit begravd. Hur fasen kan det då finnas en gravfrid?
Jag mailar åklagare Helene Gestrin. Vill att ni här noterar att åklagare inte använder sig av det rätta namnet på lagen. Lag om skydd för gravfriden …
utan åklagaren har på eget initiativ bytt namn på lagen hon kallar den numera ”Estonialagen”. Hur kan det komma sig?
Pratar vi om en gravfridslag eller en Estonialag? Självklart pratar vi egentligen om en Estonialag eftersom lagen helt enkelt har konstruerats för att skydda vraket efter Estonia. Som vi alla förstår har lagen absolut inte skapats för att skydda de omkomna. För i så fall hade man ju bara omhändertagit de omkomna och sluppit hitta på en helt ny lag.
Men … vår regering kan ju inte erkänna att detta är en lag till skydd för vraket därav tvingar man de omkomna att ligga kvar och låtsas att lagen är till skydd för de omkomna.
Denna sanning är så vidrig, allt är så fruktansvärt utstuderat gjort och dagens åklagarmyndighet fortsätter i lika vidrig anda.
Kammaråklagare Helene Gestrin struntar fullkomligt i om detta brott rör en grav eller ett vrak. Huruvida vraket är ett vrak eller en grav det har inte med saken att göra. Oavsett om allt handlar om ett vrak så har Evertsson begått brott mot en grav!
Alltså helt seriöst, vad är detta, den viktigaste är väl ändå att ta reda på sakfrågan, handlar lagen om ett cypriotiskt vrak eller om en svensk grav?
Gestrin kan inte svara på detta, hon har ingen aning, hon bryr sig inte hon tjatar vidare om sin egen påhittade ”Estonialagen” en lag som inte ens finns att finna i Svensk lag.
Detta namn har hon alltså själv hittat på, för innerst inne vet hon att det inte finns någon grav och därmed inte heller någon gravfrid. Men för att ”lura” oss anhöriga och hela Svenska folket så benämns numera lagen som ”Estonialagen”, så ingen ska kunna inse hur helt galen denna lag är.
Detta är verkligen så sjukt, detta händer i Sverige år 2022.
Allt enbart för att mörkläggningen ska fortsätta och vår korrupta åklagarmyndighet hjälper gladeligen till att fortsätta denna mörkläggning, allt dessutom betalt med våra skattemedel.
I och med Helene Gestrin absurda inställning till sakfrågan gällande om det handlar om ett cypriotiskt vrak eller en svensk grav så väljer jag att polisanmäla kammaråklagare Helene Gestrin för att hon använder sig av en lag där hon uppsåtligt valt att varken läsa propositionen till lagen eller själva lagtexten. Varenda människa ser ju att detta på inget sätt handlar om en grav … allt handlar om att regeringen väljer att betraktar ett cypriotiskt vrak, under estnisk flagg, som grav. (se mitt tidigare inlägg)
Jag anser att man i första hand måste titta om brottet som begåtts verkligen har begåtts mot en grav. Finns det ingen grav kan man ju inte bryta mot en ”gravfridslag”
(Vi kan ju även väldigt lätt ställa oss frågan, vad har SVERIGE överhuvdtaget att göra med denna cypriotiska färja som lyder under Estnisk flagg och förliste på internationellt vatten. Vad har det Svenska försvaret med detta att göra … hur kan förlisningen av denna civila cypriotiska passagerarfärja, under Estnisk flagg på något sätt beröra Svenska förvaret, så varför lyder detta under Svensk försvarssekretess?)
Som ni förstår var det ju ingen som brydde sig om denna polisanmälan heller.Den sekretessbelagdes omedelbart och lades under abolition.
Detta p g a att Sveriges regering valt att lägga även hanteringen, år 2021, under detta lagrum RF 12 Kap. 9 §2:a stycket ” Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas” vilket i sig alltså betyder att alla poliser och åklagar, liksom politiker kan begå vilka brott som helst när det kommer till denna katastrof, utan att de brotten någonsin kommer utredas inom svensk domstol.
Dessa brott som idag år 2021/2022 begås av polis och åklagare, politiker och statens haverikommission är är ju grova brott. Det handlar framförallt om mörkläggningen, det forsatta skådespelet för att dölja sanningen och skyddande av kriminella gärningsmän.
Det enda som krävs från vår regering är alltså att de anser att det finns synnerliga skäl för att inte dessa brott, mörkläggning, iscensättning av en helt ny sanning och skyddande av kriminella gärningsmän ska utredas inom svensk domstol och det kan vi ju alla förstå varför regeringen tycker det är synnerliga skäl.
Själv vill jag få veta vilka synnerliga skäl regering har för att förbjuda polisen att omhänderta de omkomna som går att återfinna så att vi anhöriga kan få möjlighet att begrava våra barn, syskon, partners och föräldrar.
Hej och hå … polis och åklagare fortsätter alltså att utföra brott med vetskapen att de kan göra vilka brottsliga gärningar som helst när det handlar om Estoniakatastrofen, inget kommer någonsin att utredas.
Vänder mig då till Henrik Evertsson som jag haft många samtal och mycket mailkontakt med i och med att jag från början litade på honom till 100 %,
men nu i samband med åtalet mot honom gällande brott mot ”gravfridslagen” visade han då sitt rätta ansikte.
Jag ber alltså Henrik, och hans advokat Johan Eriksson https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Eriksson_(advokat) om hjälp.
Evertsson är den enda som haft lyckan att få upp någonting vad gäller denna katastrof i svensk domstol. Han är den enda som kan hjälpa oss anhöriga (detta
p g a att när Evertsson dök år 2019 löd inte hanteringen av katastrofen under abolition, den delen av abolitionen kom år 2021, därav kunde han åtals för brott mot ”gravfridslagen”. Numera kan ingen dömas för något vad gäller denna katastrof i och med att den lyder under abolition!
Fritt fram och dyka för alla och envar.
(Vi kan se skillnaden mot när Johan Ridderstolpe och Margus Kurm dök i somras efter, då blev de inte åtalade, eftersom regeringen vid den tidpunkten redan lagt detta under abolition).
Jag mailar alltså Henrik och hans advokat för att be dem ta upp sakfrågan i domstolen. Är vraket ett cypriotiskt vrak eller är vraket en svensk grav?
För jag menade, är det så att vraket inte är en grav, vilket det självklart inte är det är ju bara en betraktelse av ett cypriotiskt vrak, då kan ju aldrig domstolen döma Evertsson och Andersson för dessa brott åklagaren hittat på att de utfört.
Men jädrans vad arga de blev, både Henrik och advokaten Johan Eriksson.
-”Jag skulle faan inte lägga mig i detta”, varken Henrik eller hans advokat tänkte ta upp sakfrågan om det handlade om en betraktelse av ett cypriotiskt vrak eller en svensk grav.
Jag noterade även att både Evertsson och advokaten nu använder sig av samma namn på lagen, dvs ”Estonialagen” ingen nämner längre lagens namn med sin rätta beteckning. Alla pratar numera om att det är en ”Estonialag” inte en ”gravfridslag”. Men alla vet ju att det är en ”gravfridslag”
Nu förstod jag, för trots att Henrik Evertsson är den enda som kan, han är den enda som någonsin kommer ha lyckan att få upp denna katastrof i svensk domstol så vägrar han och hans advokat att hjälpa oss anhöriga till 550 svenska medborgare.
Henrik och hans advokat är inte intresserade av sanningen.
Det sista Henrik mailade mig, innan han blockade mig överallt, var att han inte var intresserad av sanningen. Han pratar inte något om sanningen eller mörkläggningen. Han gjorde helt enkelt sitt jobb som han fick i uppdrag att göra:
-”Jag vill påstå att jag försökt komma till ytterliga klarhet i Estoniakatastrofen.
Märk mitt ordval”
Själva mörkläggningen eller frågan om huruvida Sveriges regering har jurisdiktion att besluta att andra staters fartyg ska betraktas som gravar eller om Sverige har jurisdiktion att anlägga begravningsplatser på internationellt vatten.
Eller frågan vem som vigt graven eller vem som höll i begravningsgudstjänsten det ville varken Henrik eller advokaten höra talas om … där skulle jag bara hålla käft!
Den enda människa i hela Sverige som har möjlighet att hjälpa oss anhöriga, den enda människa som lyckats och någonsin kommer att lyckas att få upp Estoniakatastrofen i svensk domstol vägrar att hjälpa oss anhöriga till minst 550 svenska medborgare.
Nedan ser ni mitt sista mail till Henrik.
Givetsvis svarade han inte, han har inte ens mod att våga förklara sig.
Jag har bara en sak att tillägga, fy fasen vilken ynkrygg denna Henrik Evertsson är, varför ställde han ens upp på att göra denna ”påhittade” dokumentär.
Finns det ingen moral, finns det ingen empati?
Handlar allt enbart om pengar och förhoppningen att bli en ”kändis”?
I dag ska vi titta lite närmare på den konstruerade, det vill säga påhittade gravfridslagen, närmare bestämt propositionen till denna påhittade lag. Denna proposition överlämnades till Sveriges riksdag (det vill säga till alla riksdags partier) den 30 mars 1995 av statsminister Ingvar Carlsson och justitieminister Laila Freivalds för ett godkännande.
I förra delen beskrev jag lite av det skådespel som inträffade innan den 15 december 1994 då statsminister Ingvar Carlsson går ut med den fruktansvärda uppgiften att inget ska göras för att omhänderta de omkomna.
Ett beslut totalt fattat från tomma intet i och med att både polis, sjöfartsverket, Rockwaters dykare uppgett att det var relativt enkelt att omhänderta de omkomna som gått att återfinna.
Chocken är total bland oss anhöriga!
Så inte nog med att våra familjemedlemmar omkom. Sveriges regering och riksdag förbjuder dem dessutom möjlighet att få bli begravda.
Sveriges regering och riksdag hittar alltså på att lagen ska innebära gravfrid för de omkomna. I Sverige har vi sedan 1800-talet redan en lag som heter griftefridslagen, den hittar vi i vår brottsbalk 16 Kap. 10 §. Denna lag, alltså lagen om griftefrid kan inte regeringen och riksdagen använda sig av eftersom griftefridslagen gäller över en GRAV, det vill säga det gäller över en grav där någon som befinner sig i som har blivit be…gravd!
I och med att ingen av dessa runt 1000 döda människor aldrig har blivit begravda så måste alltså regering och riksdag hitta på en helt ny lag.
Sagt och gjort regering och riksdag konstruerar helt enkelt en ny lag som skall passa deras syfte. De omkomna ska absolut INTE få omhändertas och bli begravda!
Vår vanliga lag, griftefridslagen, lyder dessutom enbart under 25 år. Den nya påhittade lagen om ”gravfrid” lyder för all framtid. Detta innebär att våra barn, syskon, partners och föräldrar som miste sina liv natten den 27-28 september 1994 tvingas ligga kvar i den s k massgraven för evigt.
Dessa människor ska alltså aldrig någonsin få bli begravda!
Vi ska nu titta lite närmare på denna påhittade ”gravfridslagen” vi börjar med propositionen till lagen: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/skydd-for-gravfriden-vid-vraket-efter_GI03190
Här måste vi observera att området som lyder under denna påhittade ”gravfridslag”, se nedan, är så mycket större än själva vraket efter Estonia.
Lagen gäller alltså inte enbart vraket, utan även ett anslutande område på Östersjöns botten. ”Dykning och annan undervattensverksamhet får INTE BEDRIVAS I VRAKET efter passagerarfartyget Estonia eller INOM DET OMRÅDE som anges i 1 § andra stycket”
Undrar hur det kommer sig? Vad är det man inte får dyka efter och upptäcka inom just det området?
Vi vet att när Sveriges regering, även detta under ledning av Ingvar Carlsson, skulle gjuta in våra familjemedlemmar liksom hela vraket i betong så beslutade regeringen dessförinnan att lägga ut en markväv på ett område av 65000 kvm, d v s ett område lika stort som 60 st normala villatomter.
Därefter höjde man havsbotten på detta 65000 kvm stora område med 300 000 ton grus och sten … vad är det Sveriges regering och riksdag har velat dölja därunder?
Observera dessutom att detta med att höja Östersjöns botten på just dessa 65000 kvm kostade oss skattepengar runt 300 miljoner kronor (år 1995)
Vad fick vi för de pengarna?
Vidare kan vi läsa, nedan, utdrag att det vid katastroftillfället fanns, enligt en uppskattning gjord med ledning av passagerar- och besättningslistan, över 1000 personer ombord och att det idag saknas omkring 800 människor. Vilket i sig är konstigt i och med att regeringen gått ut med att 852 personer omkommit, och vad vi vet idag har 93 döda kroppar, de som befann sig i livbåtar, omhändertagits och blivit begravda. Hur kan då regeringen gå ut med att 852 människor har omkommit? Den svarta arbetskraften, huvuddelen städare på MS Estonia, vilka framförallt kom från Pakistan finns ju inte med på någon lista. Fripassagerare, det vill säga besättningsmän/kvinnors familjemedlemmar som ev. var med denna natt finns ju inte heller registrerade någonstans.
Dessutom omnämns i polisens förundersökning att man befarar att det fanns åtminstone 1 container med iranska, kurder dvs, flyktingar med på färjan denna natt. Vilket förekommit bland annat i februari 1994 https://www.dn.se/arkiv/inrikes/svag-knackning-raddningen/
Att påstå att 852 människor miste sina liv kan på inget sätt stämma, det är enbart de som finns med på passagerar- och besättningslistan som man helt klart vet fanns med på färjan denna natt. De övriga vet vi inget om i och med att ingen heller brytt sig om att utreda denna katastrof.
Det fruktansvärda med detta är dessutom att de människor som INTE fanns med på varken passagerar- eller besättningslistan har aldrig heller fått någon ersättning från försäkringsbolaget Skuld. Dessa människor vet alltså ingen ens om vad som hände med dem, de är bara borta.Vi läser vidare i propositionen: ”Regeringen beslutade den 15 december 1994 att Estonia inte skall bärgas och att några åtgärder för att ta upp de omkomna inte skall vidtas. Vi kan läsa, Nedan, att Sjöfartsverket bedömer att man kunde ta upp mellan 100-300 kroppar med hjälp av dykare. Tidigare har polisen, den 29 september 1994, uppgett att man kunnat ta upp ca 125 döda kroppar (de som låg utanför vraket) sammantaget hade kanske alltså närmare 500-600 av de omkomna kunnat omhändertagits om INTE Sveriges regering och riksdag sagt NEJ.
Och nu kommer vi till den allra viktigaste delen i denna proposition och även till sanningen om denna påhitta lag. Regeringen beslutar alltså det cypriotiska fartyget som lyder under estnisk flagg, MS Estonia ska betraktas som en gravplats.
Vilken jurisdiktion lutar sig Sveriges regering och riksdag emot när de beslutar att en annans stats fartyg ska betraktas som grav?
Vilken domsrätt har Sverige att anlägga begravningsplatser på Östersjöns botten, på internationellt vatten?
Vilken jurisdiktion använder sig Sverige av när de begraver dessa människor?
Vem har vigt begravningsplatsen?
Vem förrättade själva begravningen?
Varför var inte jag inbjuden till min egen pappas begravning?
”I regeringsbeslutet sägs vidare att platsen där fartyget förliste skall betraktas som en gravplats. För att säkerställa att gravfriden respekterasskall fartyget täckas över och särskilda åtgärder vidtas i samarbete medde estniska och finländska regeringarna för att skydda gravplatsenrättsligt.”
Är det verkligen så att om Svenska staten lagstiftar att olika saker ska betraktas som gravar … blir det då verkligen en grav?
Jag betraktar på inget sätt vraket efter MS Estonia som en grav, jag betraktar det exakt för vad det är … ett vrak.
Jag som anhörig som efterlevande, menar att denna konstruerade/påhittade ”gravfridslag” är något av det största SVEK en stat kan utsätta sina medborgare för. Genom denna lag fråntar staten oss anhöriga alla våra lagliga och mänskliga rättigheter. Det vill säga Svenska staten hittar på en lag som gäller över alla andra lagar vi anhöriga egentligen skulle haft tillgång till.
Rent ut sagt: Sveriges regeringar och riksdagar FÖRBJUDER dessa omkomna människor att få omhändertas och bli begravda.
Nedan kan vi även läsa att regeringen omnämner vår ordinarie griftefridslag och visar på att straffskalan ska vara densamma för denna nya påhittade ”gravfridslag” och återigen ska vi ställa oss den enkla frågan: Hur kommer det sig då att vår regering och riksdag inte använder sig av denna gamla lag vi redan har i svensk brottslag.
Jo, av den enkla anledningen att när vi talar om brott mot griftefriden talar vi om brott mot en GRAV. När det gäller Estoniakatastrofen talar vi om ett brott mot ett VRAK. Det vill säga det riktiga namnet på denna lag borde alltså vara Lag (1995:732) ”om skydd för vrak”friden” vid vraket efter passagerarfartyget Estonia”
Detta är något av de värsta bedrägerier en stat kan göra mot sina egna medborgare och detta händer i Sverige nu i modern tid.
Tittar vi lite närmare på lagtexten till lag (1995:732) ”om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia”: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995732-om-skydd-for-gravfriden-vid-vraket_sfs-1995-732
I denna lagtext nämns inget om att detta enbart handlar om ett betraktande av ett vrak, dessutom av en annan stats fartyg, Cypern. Utan här väljer regeringen och riksdagen uppsåtligt att enbart benämna ordet ”gravfrid” allt för att vi anhöriga och Svenska folket ska tro att det finns någon form av ”gravfrid” på denna hemska katastrofplats.
Det relativt stora område runt själva vraket nämns däremot väldigt utförligt, undrar hur det kommer sig?
Vad är det som kan tänkas befinna sig i detta område runt om vraket som ingen heller får dyka ned för att undersöka.
Denna påhittade lag påstås ju officiellt bero på att ingen ska kunna dyka ned och plundra de omkomnas kroppar, varför väljer då Sveriges regering och riksdag att även förbjudna dykningar runt om vraket.
Vad finns det där att plundra?
Regeringen kan ju inte skylla på att det ligger döda människor runt om vraket i och med att regeringen redan valt att krossa och gömma dessa kroppar under 300 000 ton sten, grus och sand.
Vad finns det runt vraket som ingen får veta om?
Idag pratar vi mycket om det otäcka med massgravarna som anläggs i Ukraina i samband med det fruktansvärda krig som pågår där just nu.
År 1994 när Sveriges regering och riksdag uppsåtligt valde att anlägga en massgrav på Östersjöns botten var det ingen som kommenterade det otäcka med det. Hela Sveriges journalistkår höll käft!
Dessa människor som omkom i samband med MS Estonias förlisning ligger idag fortfarande kvar, omkullkastade, halvnakna i högar inuti i korridorerna på MS Estonia. Barn, kvinnor och män och för de döda själva bland helt främmande människor.
Detta är vad som i alla övriga delar av världen kallas för massgravar men som i Sverige benämns som gravfrid.
Hur kan det komma sig?
I morgon ska vi titta lite närmare på mina polisanmälningar jag gjort vad gäller denna påhittade lag och på vilket sätt den korrumperade polis- och åklagarmyndigheten använder sig av denna lag i år 2022.
Vi ska även titta lite närmare på dokumentärfilmaren Henrik Evertsson och hans roll i att förvilla oss anhöriga och hela svenska folket med sin ”påhittade” dokumentär ’Estonia – fyndet som ändrade allt’
Tusen tack för att ni läser detta och stöttar mig i mitt arbete för min rätt att få begrava min pappa❤️
