Allt startade den 28 september 2020, jag satt i tv soffan med Stefan bredvid mig, Eskil låg i mitt knä. Tekannan stod på soffbordet ljusen var tända vi skulle titta på dokumentären, ’Estonia-fyndet som ändrar allt’
Det hade just denna kväll gått 27 år sedan jag förlorade min pappa i samband med att MS Estonia förliste natten den 27-28 september 1994.
Allt jag så länge tänkt och funderat över kom fram i dokumentären.
Vad skulle jag göra nu?
Jag började lite försiktigt att göra egna efterforskningar jag började söka information på Riksarkivet . Någonstans inom mig kände jag nu är det dags … dags för mig att forska vidare i den fråga som jag ställt mig så undrande inför under halva tiden av mitt liv,
-”Varför får jag inte begrava min pappa?”
Jag fortsätter samtidigt min vardag, jag fotar till Blomsterfrämjandet till Rörstand, jag stylar upp fina bilder med vackra blommor och härliga dukningar jag njuter av mitt arbete och allt det vackra.
Julen närmar sig, som många av er vet så gillar jag julen, jag älskar allt med julen!
Torsdagen den 17 december 2020 sitter jag och bläddrar på Riksarkivets sidor under delen som handlar om Estoniakatastrofen, det finns tusentals dokument dokumenten ligger sorterade under flera olika delar, det är inte lätt att hitta.
Som ett slag i magen slår regeringsbeslutet emot mig.
Ett regeringsbeslut jag aldrig hört talas om och här har jag det mitt framför mig. Jag läser om och om igen … jag försöker förstå vad som står.
Chocken gör mig mållös.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutat att min pappa inte får bli begravd.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att polisen inte får omhänderta en enda av de omkomna.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att istället för att göra det enda rätta det enda humana att omhänderta de kroppar som går att återfinna, väljer att anlägga en massgrav.
I Sverige är det polisen som omhändertar döda människor eller de delar av döda människor man kan återfinna. Detta sker vid alla olyckor och katastrofer oavsett om det gäller bränder, flygkrascher, tågolyckor, drunkning, bombdåd, skjutningar, självmord eller bilolyckor. Det är alltid polismyndigheten som bär ansvar om döda människor. Sjöfartsverket har överhuvudtaget inget ansvar vad gäller omkomna personer. Detta regeringsbeslut är vad vi i Sverige kallar ministerstyre, ministerstyre är förbjudet i Sverige ”Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre.”
I denna massgrav ligger fortfarande min pappa och runt 800 andra människor kvar trots att det idag har gått 28 år sedan katastrofen. Inräknat i denna siffra är barn under 6 år, den ”svarta” arbetskraften och fripassagerna som besättningsmän bjudit med, det vill säga de människor som inte finns noterade på någon passagerarlista.
Vi hoppar fram till juni år 2021, jag har efter tre månaders kamp äntligen fått rätt som målsägare att hämta ut polisens tidigare förundersökning gällande Estoniakatastrofen. Den lades ned den 18 februari 1998 med orden ”Däremot har de rykten som alltsedan förlisningen varit i svang om helt andra orsaker till katastrofen, som till exempel sabotage, inte varit föremål för utredningen eftersom dessa huvudsakligen haft karaktär av fantasier […] Inte heller anser jag att några dykningar skulle bringa klarhet i ansvarsfrågan. Den omständigheten att dessa skulle kunna bekräfta eller dementera huruvida det finns hål i skrovet medför enligt min uppfattning att ansvarsfrågan att göra.
Jag måste verkligen ställa mig frågan att antagadet, som chefsåklagare Tomas Lindstrand gör i samband med att han lägger ned förundersökning, att hål i skrovet på en sjunken båt inte har med ansvarsfrågan att göra framstår som något obetänksamt. Chefsåklagare Lindstrand struntar helt enkelt att låta någon dyka ned och titta om det finns några hål på Estonias skrov. Detta är inte av intresse anser chefsåklagare Lindstrand!
I dag år 2022 vet vi att det finns otroligt många hål. Hittills har 9 stycken upptäckts och även andra skador på Estonias skrov.
Stefan och jag åker in till Kungsholmen till det gamla vackra polishuset på Norra Agnegatan och hämtar ut min kartong gällande den tidigare nedlagda förundersökningen.
Av 27 stycken kopieringskartonger innehållande runt 1000 papper i varje kartong, får jag ta del av en kartong. Resterande 26 kartonger är belagda med sekretess. Hur kommer det sig? Om allt, som Sveriges regering och riksdag påstår, enbart handlar om en ”olycka” att det var ett bogvisir som föll av.
På vilket sätt kan då denna ”olycka” leda till sekretessbeläggning av 26 kartonger och vidare, hur kommer det sig att denna ”olycka” där ett bogvisir på en Estnisk färja föll av hamnat under Svensk försvarssekretess?
Hur kan ens en Estnisk civil passagerarfärja hamna under Svensk försvarssekretess? Vad har det Svenska försvaret överhuvudtaget med att ett bogvisir på en Estnisk civil passagerarfärja föll av, när detta dessutom skedde på internationellt vatten det så kallade ”fria havet”?
I kartongen hittar jag sju sidor från Stockholms polisen, beviset som gör att tårarna rullar nedför min kinder. Polisen ville, polisen hade redan långt gånga planer för hur de skulle omhänderta de omkomna som gått att återfinna i direkt anslutning till katastrofen. Allt detta skriver Polismyndigheten i Stockholm om redan den 29 september 1994, dagen efter katastrofen, i ett brev ställt till Statens haverikommission.
Detta brev från polisen är alltså daterat samma dag som regeringen beslutar att frånta polisen deras arbetsuppgifter. Jag kan inte sluta gråta, polisen tänkte, polisen ville, men polisen fick inte.
Inte en enda av de omkomna fick omhändertas av Sveriges regering och riksdag, inte en enda.
Genom detta fruktansvärda regeringsbeslut utfärdat under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt så bestämmer Sveriges regering och riksdag att frånta polisen deras arbete och följden av detta blev alltså att inte en enda av de omkomna omhändertogs.
Statens haverikommission är de som i Sverige har till uppgift att utreda orsaken till alla olyckor och katastrofer. Statens haverikommission fick redan samma dag som förlisningen i uppdrag av Sveriges regering att hjälpa Estland och Finland med utredningen av orsaken till förlisningen.
I Sverige är det Statens haverikommission som utreder orsaken till olyckor eller katastrofer och Polismyndigheten som omhändertar omkomna och som vidare utreder om något brottsligt kan ha begåtts i samband med en olycka eller en katastrof.
Den 3:e oktober 1994 vet fortfarande inte polismyndigheten i Stockholms län att Sveriges regering och riksdag har beslutat att frånta polisen deras självklara arbetsuppgift. Här nedan ser ni det PM där polisen har noterat i punktform om hur omhändertagande hade kunnat fortlöpa om de bara hade fått möjligheten.
Jag grät när jag insåg att om inte Sveriges regering hade skrivit detta regeringsbeslut så hade många av oss fått möjligheten att ta farväl av våra barn, syskon, partners och föräldrar. Deras kroppar hade varit begravda för 27 år sedan.
Mina tankar finns, som mamma, farmor och mormor, hos alla mammor och pappor som fråntogs möjligheten att få ta farväl och få begrava sina älskade barn.
Vetskapen om detta gör mig mycket ledsen. Hur kunde detta få hända i ett civiliserat land, en demokratisk rättstat, i fredstid, i modern tid.
Varför gjorde vårt eget land detta emot oss anhöriga?
Vilka synnerliga skäl fanns och finns fortfarande, för att frånta oss möjligheten att begrava våra familjemedlemmar. Vad visste Carl Bildt redan dagen efter katastrofen som gjorde att han tvingades fatta detta vidriga beslut?
Varför måste dessa oskyldiga passagerna straffas? Det enda de gjorde var att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Passagerna reste på en vanlig, vad man brukade benämna lite skämtsam som ”fyllefärja” här i Stockholm under åtminstone min ungdom på -80 och 90-talet.
Varför fick inte och varför får fortfarande inte dessa människor bli omhändertagna?
Hur kan detta få fortgå i mitt eget land Sverige? Varför får aldrig sanningen om dem jag väljer att kalla, ”Sveriges bortglömda människor”, komma fram.
Och framförallt varför vågar eller får, inte en enda journalist i hela vårt land nämna dessa omkomna, huvuddelen Svenska medborgare.
Idag finns det inte en enda journalist som vill berätta min historia. Jag har kontaktat alla stora media i Sverige. Svt, Sveriges Radio bland annat Ekot, TT, Tv4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Fokus, Göteborgsposten, Fria tider och Bulletin. Jag har vänt mig till poddar och YouTube kanaler. Ingen av dessa kan hjälpa mig. Till alla dessa instanser har jag skickat både regeringsbeslutet och de dokument där vi kan se att Svensk polis velat omhänderta de omkomna. Alla vet om besluten vad gäller de omkomna men ingen vill berätta den för allmänheten. Trots att alla konkreta fakta jag har kommer från Riksarkivet och Svensk polismyndigheten.
Den 9 september 2021 kom tv 4 – nyheterna hem till mig för att göra en intervju. – ”Äntligen skulle någon anhöriga, jag, få berätta min historia”. Intervjun skulle i första hand handla om de tre kroppar Statens haverikommission upptäckt i juli 2021 som låg ovanpå Estonias vrak. Kroppar som vi inte vet tillhör förlisningen av Estonia eller om det är helt nya kroppar som dumpats på platsen. Karl Mogren, på nyheterna Tv4, ville intervjua mig som anhörig om vad jag ansåg om att inte polisen fick omhänderta dessa upptäckta kroppar. Sveriges regering hade bestämt detta. Tv4-nyheterna valde att redigera bort precis allt jag sa och själva redigera ihop hela intervjun så att det passade dem. Det vill säga jag blev helt fråntagen min yttrandefrihet, i Sverige, i mitt eget hem år 2021.
Veckan efter kom ”Kalla fakta” hem till mig för att göra ett större inslag gällande mig och min berättelse som anhörig till en omkommen som fortfarande låg kvar i vraket efter MS Estonia. Det var Axel Ellung som var intervjuare.
Inslaget fick aldrig sändas!
Idag skriver jag, tillsammans med en författare, på en bok om min sanning, som anhörig till en omkommen i Estoniakatastrofen. Boken kommer att handla om varför jag inte får begrava min pappa. De snart två år jag spenderat, nästan dygnet runt, som efterforskningar till min bok har gett mig kunskap och framförallt vetskap om saker jag önskar att jag aldrig fått veta.
Idag finns det stunder jag önskar att jag aldrig ställt mig frågan -”Varför får jag inte begrava pappa?” De senaste åren av mitt 62- åriga liv har varit otroligt arbetssamma. Det jag behövt uppleva från våra Svenska myndigheter är förskräckligt.
För mig är även detta blogginlägg något av det värsta jag skrivit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag en dag skulle behöva skriva detta.
Jag gör det för att jag vill försöka förklara vart jag har tagit vägen. Jag vill gärna förklara varför jag helt avskärmat mig från det vanliga blogglivet.
Den 17 december 2020 när jag hittade regeringsbeslutet, klev jag över en tröskel. Jag förstod att detta skulle ta all min tid. När jag vände mig om var en dörr stäng. Känslan var att dörren var stängd för alltid. I dag gläntar jag lite på den dörren och jag har plockat fram min kamera som legat gömd i min garderob så länge. Kanske kan jag kombinera den väg jag numera känner att jag måste gå vidare på, med mitt gamla liv. Jag vill att min blogg ska fortsätta på sin gamla väg, men delar av min nya resa måste jag självklart väva in. Den sanning jag fått reda på om mitt eget land, kan jag aldrig bortse ifrån.
Min kamp har inget att göra med, som en del människor verkar tro, min sorg efter pappa. Den sorgen har jag bearbetat för många år sedan, min kamp handlar om principen att alla människor, oavsett på vilket sätt de mist sitt liv, måste få möjligheten att bli begravda.
Denna möjlighet får aldrig fråntas dem av Svenska staten!
Ni är varmt välkomna att följa med! //Åsa
PS. Vill även passa på att tacka er alla som undrat vart jag försvann med både blogg och instagram. Varmt tack! 🥰
Sikke et kæmpearbejde du gør. Jeg ønsker alt det bedste for dig ❤️
Tack snälla Eva. Detta är det värsta jag gjort i mitt liv. Kan inte förstå att det är vårt eget land som förorsakat oss all denna smärta i numera 28 år.
Tack 🥰
Jag vill med en kommentar visa att jag läst och förfärats och känner vansinnigt starkt med dig. ❤️
Tack snälla Elin för din kommentar och för din omtanke.
//Åsa
Finaste Åsa. Jag kan inte med ord beskriva den känslan som jag får genom att läsa din text. Detta är väldigt tragiskt och på alla sätt fruktansvärt att det har fått gå till på det sättet i vårat land. Detta är väldigt sorgligt.
Jag hoppas verkligen att alla ni som förlorade en närstående, får svar på era frågor. Kram ❤️ /Sanna
Tack snälla Sanna för din omtanke!
Finaste Åsa. Jag kan inte med ord beskriva sorgen som jag känner genom att läsa din text. Detta är väldigt tragiskt och på alla sätt fruktansvärt att det har fått gå till på det sättet i vårat land. Detta är väldigt sorgligt.
Jag hoppas verkligen att alla ni som förlorade en närstående, får svar på era frågor. Kram ❤️ /Sanna
Jag är så ledsen för din skull och alla andra anhöriga. Jag har saknat din blogg och kommer att följa ditt fortsatta arbete. Hoppas att du inte ger upp Åsa. Ta hand om dig och din familj. ❤️
Varmt tack Ulrika. Ja denna fruktansvärda sanning är svår att ta till sig. Kan inte förstå att det är vårt eget land som åsamkat, inte bara oss anhöriga, utan hela Svenska folket, sådan smärta i numera 28 år.
Hur kunde detta få hända? Varför reagerar inte en enda ”grävande” journalist?
Saknat dig här! Så fint att du delar med dig, vilken fruktansvärd frustration, sorg ilska ALLT!! Kram 🥰
Varmt tack Anna 🥰 Ja denna oerhört sorgsna sanningen är svår att ta till sig. Kan inte förstå hur vårt land kunnat åsamkat oss, inte bara vi anhöriga, utan även Svenska folket sådan smärta i numera 28 år.
Saknar ord. ❤️❤️❤️
Tack. Ja denna vetskap är fruktansvärd!
Vad fint och sakligt du formulerat dig om detta fruktansvärda. Du har varit väldigt saknad här, om du känner att du kan/vill/orkar skriva om detta på bloggen så läser jag mer än gärna.
Tack snälla för dina omtänksamma, fina ord, det betyder mycket för mig!
Jeg føler med deg i sorgen❤️
Varm tack Grethe 🥰 Detta är en stor sorg hos mig att det är vårt eget land Sverige som åsamkat inte bara oss anhöriga, utan även hela Svenska folket, detta elände under numera 28 år.
Så modigt och viktigt ❤️ Ska följa detta och hoppas sanningen kommer fram i ljuset såsmåningom. Kram
Varmt tack för dina ord Sara. Allt jag gör är mycket tack vara dig. Du gav mig modet!
Så fruktansvärt! En skandal som bör berättas ju!
All värme och kärlek till dig Åsa❤️
Kram Åse
Tack snälla Åse. Den värsta skandal och den värsta skam för vårt land. Att dessutom inte en enda journalist orkar bry sig är än värre. Jag har alltid trott att journalister velat kämpa för demokrati och yttrandefrihet, men idag verkar all deras fokus i stort sett enbart ligga på kändisskvaller.
Kram Åsa
Åh vad jag har saknat dig och undrat, Åsa.
Miste själv en väninna som har en gravsten men graven är tom.
Allt gott ❣️
Tack Anitha 🥰 Ja sanningen om att det är vårt eget land som har åsamkat, inte bara oss anhöriga, utan hela Svenska befolkningen denna smärta i numera 28 år är skrämmande.
Än värre anser jag att det är, att inte en enda journalist överhuvdtaget verkar bry sig. Vi har nog närmare 600 gravstenar i Sverige, med människor som omkom i samband med denna hemska katastrof, där ingen ligger i graven och alltså aldrig ens fått möjligheten att bli begravd. En stor skam och sorg för vårt land!
Ja man blir inte längre förvånad vad dessa höga potentater kan göra för att skydda sig själva. Du har gjort ett otroligt jobb med att ta fram så mycket fakta. Hoppas ju fortfarande att man ska få veta vad som hänt men hoppet blir mindre o mindre 😢
Ja Anita vad ska man säga. Otroligt skrämmande att inse att det är vårt eget land som utsatt oss för detta lidande i så många år.
Hur kan detta ha fått fortgå? Och framför allt varför gör ingen journalist något?
Det är ju helt galet och jag finner inga ord. Jag beundrar dig för att du orkar men förstår mycket väl varför du inte kunde vänds tillbaka när du klivit över den där tröskeln. Jag hade inte heller kunnat stoppa mig. En massa kramar och kärlek vill jag skicka till dig ❤️❤️❤️
//Katarina
Tack snälla Katarina. Jag blev totalt golvad när jag insåg dessa fakta att det är mitt eget land som har förbaskat, inte enbart oss anhöriga, utan även Svenska folket detta lidande i alla dessa år.
Hur kan denna mörkläggning ha fått fortgå så otroligt länge? Varför har ingen journalist reagerat?
Återigen stort tack 🥰. //Åsa
Förskräckligt på alla sätt och jag kan till viss del förstå dig, även om det inte går att jämföra på något sätt med vad du går och har gått igenom. Men vi har också tagit en fight med ”högre makter” som velat mörka en giftskandal runt vår tomt. Det har varit många turer och även när journalister intervjuat oss har de aldrig velat gå vidare eller visat de viktigaste svaren vi gett. Vi har på något sätt gett upp, så jag beundrar dig något oerhört som tappert fortsätter, jag vet vad det kostar. Du är en kämpe och jag stöttar dig till 110%. Kram Tina
Varmt tack. Ja detta är fruktansvärt. Chocken när jag insåg att det är mitt eget land som hr förbaskat, inte enbart oss anhöriga, utan även hela det Svenska folket, det elände är hemsk.
Kan förstå att du gett upp, det är fruktansvärt tungt att bli behandlad på detta sätt av både myndigheter och journalister. Hur har denna mörkläggning kunnat fortgå i numera 28 år?
Varför har ingen öppnat mun tidigare? Skrämmande!
Åh du. Det var det mest respektlösa jag läst på länge! Väl kämpat du hjälte. Vi behöver många, många med kurage som dig pga godtycklig och blind värld vi lever i.
Varm tack Elisabeth. Ja detta är fruktansvärt. Blev helt chockad när jag fick vetskap om det elände mitt eget land förbaskat, inte bara oss anhöriga, utan hela Sveriges befolkning.
Hur kan detta få hända i vårt land?
<3
Tack ❤️
Har saknat dig och kikat in här och på insta med jämna mellanrum, undrat var som hänt dig. Förstår att du blev tvungen att börja gräva, det hade jag nog också känt. Väl kämpat 💕 Följer dig gärna framöver.
Varmt tack Sofia och tack för att du läser och förstår. ❤️
Vilken fruktansvärd historia och vilken mardröm att inte bli lyssnad på. Känner verkligen med dej. Man undrar ju vad det är de vill dölja!!!
Kramar
Lisa
Tack Lisa. Ja detta är fruktansvärt! Hur har denna mörkläggning kunnat pågå i numera 28 år? Varför finns det inte en enda ”grävande” journalist som vågar gräva?
Kram Åsa
Satt igår och kollade på andra avsnittet på dokumentären Estonia -fyndet som ändrade allt. Avsnittet handlade just om det här, att hämta upp era älskade från Estonia. Satt med en klump i magen och tårar ögonen. Kan inte ens föreställa mig den sorg och vrede alla anhöriga måste känna. Vad hände, varför får ni inte hem era älskade!? I intervjun med en av dykarna så sa han att det inte hade varit några problem med att bärga de människor som de såg i fartyget. Ett av argumenten att inte bärga var den psykiska påfrestningen hos dykarna. I intervjun säger han att det var just tvärtom. Att det var mer traumatiserande att lämna kvar de omkomna. De skrev även i sin rapport att fartyget, enligt dem, kunde bärgas. Enligt dokumentären så var det inte ekonomiska eller tekniska skäl till varför man inte bärgade utan etiska. På vilket sätt? Psykiskt påfrestande för de som ska ta hand om de omkomna? Men hur gör man vid andra olyckor? Kan förstå svårigheter i logistik och psykisk påfrestning men betyder det att man inte ska göra det? Ta in hjälp från andra länder, dela upp arbetet osv. I tsunamikatastrofen så lämnade man ju inte kvar alla omkomna i allt bråte. Om det är möjligt är det inte mer värdigt att hämta hem era älskade? Varför lyssnade man inte på er anhöriga?! Som ska sörja, leva vidare utan era älskade vid er sida, som ska försöka hitta en ny vardag. Hur kunde denna olycka ske? Vad var det som hände och varför bärgar man inte de omkomna? Vänder mig inte till dig med frågorna utan bara funderingar. Efter att själv ha förlorat min pappa lite för tidigt så vet jag att det är viktigt att få svar på sina frågor för att kunna gå vidare. Inte för att glömma men att få mer ro. Detta är ett mörkt kapitel i Sveriges historia som kommer påverka anhöriga i generationer framöver. Känner för dig och alla anhöriga ❤️ Hoppas att sanningen kommer fram!
Blev ett långt inlägg och på tal om att påverka så vill jag skriva till dig att du har gett mig så mycket inspiration med dina bilder och texter, både här på bloggen och på Instagram. Har upptäckt min egen stil och vad jag gillar genom att titta på dina bilder. Går in då och då för att få inspiration och läsa gamla inlägg. Gick in nu för att hitta inspiration till midsommar och såg att du hade ett nytt inlägg. Har saknat dig men har förståelse för att det inte ha funnits energi för att både ha sociala medier och kämpa för din sak. Fortsätter att njuta av dina bilder och fortsätter att följa dig och din kamp för sanningen. Skickar kärlek och kramar till dig Åsa ❤️❤️
// Linda
Tusen tack Linda för dina ord och för ditt förstånd. Det svek vårt eget land och all den skada de uppsåtligt åsamkat oss anhöriga och även allmänheten är fruktansvärd att ta till sig.
Som du skriver är det av oerhört stor vikt att man på något sätt får svar på frågor och får en möjlighet att ta farväl när någon närstående dör.
När det gäller Estoniakatastrofen har vi inte fått veta någonting, vi vet inte varför våra barn, syskon, partners och föräldrar miste sina liv denna natt. Vi vet inte varför Svenska staten vägrade omhänderta deras kroppar. Det har aldrig skett någon sjöförklaring. Det har aldrig utretts något överhuvudtaget. Min pappa dog, han får inte begravas och jag ska bara var tyst.
Det är min sanning, den sanning jag fått från mitt eget älskade Sverige. Detta kommer för all framtid vara Sveriges största skam i vår historia.
Tack för dina fina ord. Varmt tack för att du följer mig i min kamp för sanningen. Jag ska kämpa in i det sista, efter det hoppas jag mina barn tar över. Sanningen lär mina barnbarn få veta och i och med det skriver jag på en bok om Estoniakatastrofen och min kamp för att få hem kvarlevorna efter min pappa. Jag vill att han ska få möjligheten att bli begravd liksom i stort sett alla människor i hela världen.
Kram Åsa
Jag finner inga ord mer än att det är så oförståeligt och fruktansvärt.
Kram till dig Åsa
Stort och varmt tack Annika. Ja denna vetskap är fruktansvärd. Hur kunde mitt eget land åsamka oss anhöriga denna smärta?
Kram Åsa
Erik Ridderstolpe på SR intervjuar kändisarna Sara Hedrenius Anders Eriksson och Carl Bildt i ett kort inslag. Källan till informationen om Polisens omedelbara beredskap och Carl Bildts underlåtenhet att ge Polisen uppdraget har grävts fram och tydliggjorts av Åsa Myrberg efter långvarigt arbete och publicerats här i hennes blogg häromdagen. Informationen är sensationell och borde föranleda följdfrågor till Carl Bildt samt någonstans ett erkännande av Åsa Myrbergs grävande arbete.
Carl Bildt har inte klart för sig vilken kompetens som krävs för att bärga kroppar vid fartygsolycka – eller också är han totalt okänslig för att låtsas att han inte vet – vilket är värst?
Sjöfartsverket är jämfört med Polisen i detta fall olämpliga rent rättsligt och även kompetensmässigt. Det framgår tydligt av de förberedelser som Polisen gjorde samtidigt som Carl Bildt förbigick dem. Detta är en stor skandal och borde föranleda följdfrågor till Carl Bildt. Ridderstolpe gör det bekvämt för Carl Bildt genom att ställa mesiga följdfrågor. Åsa Myrbergs envetna arbete avslöjar Carl Bildts okunskap – alternativt ignorans – och högst sannolikt – med intill visshet gränsande sannolikhet – en dold agenda.
https://sverigesradio.se/artikel/polisen-fick-inte-barga-kroppar-vid-estonia-ny-dokumentar-kritiserar-beslutet?fbclid=iwar0uudisrhvddodzu0vgnvf8zseck_ufwhgqjzs_ri5s1ej17mq7419b3ve
Anders, tack, du betyder oerhört mycket för mig.
Du är den enda som förstått mitt idoga arbete jag lagt ned i tvår års tid.
Tack även för att du idag förstår den chock jag upplevt efter min vetskap att jag enbart blivit utnyttjad Sveriges Radios ’ekot’ journalist Erik Ridderstolpe. Inte enbart av denna journalist utan dessutom i samarbete med två av överlevande, Sara Hedrenius och överlevande Anders Eriksson. Två människor som jag trott varit mina vänner, två människor jag arbetat sida vid sida i åtta månader för kampen om att få det förklarat varför de omkomna aldrig fick omhändertas.
Hur kan dessa överlevande vara så grymma? Anders och Sara har lurat, manipulerat mig och nu tagit ifrån mig hela min historia och detta i samarbete med Sveriges Radio. Hur kunde de? Dessa två har överlevt, de har sett hur människor kämpat för sitt liv, de har sett och hört paniken bland de människor som miste sina liv. På intet sätt vill de få fram sanningen, de ljuger och bedrar. De samarbetar med de människor som orsakat dem sådan smärta?
Vilka är dessa två hemska människor egentligen? Vad får de ut av denna oerhörda elaka handling? Handlar allt om kändisskap och pengar? Finns inte uns av skam i deras kroppar?
Åsa!
Det du gör är så starkt och så viktigt. Precis som du säger, inte bara för dig och din far, utan för att visa medborgarna på falskheten i det land som vi länge felaktigt har trott är på sanningens och godhetens sida.
Jag är tämligen övertygad om att vi inom en mycket snar framtid
kommer att förstå att Sverige inte bara inte lever upp till sina höga ideal utan tvärtom kommer att exponeras som troligen det falskaste och grymmaste landet i världen. Eller som justitieminister & ståthållare Nothin själv formulerade det i sin memoarer: ”Det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare”. Det är precis det här som han förutsåg och nu kommer det!
Du gör ett fantastiskt jobb. All styrka till dig!
//Magnus
Är helt ening med dig, detta handlar inte enbart om min pappa.
Detta handlar om den fruktansvärda sanning om mitt eget älskade land Sverige som jag vid 62 års ålder tvingas inse inte överhuvudtaget är den civiliserade, demokratiska rättstat jag alltid trott.
Denna sanning är så svår att ta till sig, det har tagit mig 1,5 år innan allt har stått klart för mig. Det alla svenska medborgare och framförallt hela Sveriges journalistkår behöver göra är att läsa vår grundlag, framförallt regeringsformen, där ser vi direkt att Sverige aldrig varit en demokrati. Svenska folket har blivit lurade i alla tider!
Är tillbaka efter en välbehövlig semester. Nu fortsätter jag kampen för att i första hand få rätten till att begrava min egen pappa, men även kampen för att gå fram sanningen om hur vår rättsväsende egentligen fungerar.
Det rättshaveri jag utsatts för under de senaste 1,5 åren är för mig helt otroligt. Det stäcker sig ända upp till Justitiekansler, Riksåklagare och Rikspolischef. Att vi lever i en demokratisk rättstat är total lögn, tyvärr vet inte Sveriges befolkning om detta. Inte förrän man själv drabbas kan man förstå hur eländigt detta är. Att hela vår journalistkår dessutom är totalt köpta av svenska staten gör inte det hela bättre, inte en enda journalist får yttra sig, ingen vågar ens titta närmare på våra grundlagar och då tänker jag mest på Regeringsformen 12 kap 9 § ,abolition. Hur kan det ens få förekomma i en demokratisk rättstat, finns det inte en enda journalist som inser vad detta kan innebära för landet?
Tack Magnus, jag kämpar vidare.
Jag ska upp till Europadomstolen med de brott Svenska staten utsätter mig för. Börjar plugga till jurist i höst också för att lära mig framförallt att formulera mig rätt. Du vet även den biten är svår. Statsråd och myndighetspersoner använder ju ord och formuleringar för att ”lura” oss medborgare. //Åsa