Min mamma är död!
Att sitta vid en sjuksäng och vänta och hoppas är svårt!
Man vet faktiskt inte riktigt vad man hoppas på. Det fanns ingen återvändo och mamma tyckte att det räckte.
Mamma ville få hjälp att på något sätt drogas ned för att slippa känna ångest över vetskapen av att hon hamnat i denna del av livets slutskede som hon alltid varit så otroligt rädd att få uppleva själv.
– Att bli liggandes på ett sjukhus utan någon form av värdighet och bara vänta … på döden –
Min mamma var inte rädd för att dö … hon var rädd för att leva, rädd för att överleva natten.
– Att vakna varje morgon i sjukhussängen och känna att hon fortfarande levde … DET var mammas största ångest!
Vi pratade om döden varje dag. Mamma hade velat prata med en journalist (om hon hade haft kraften att kunna prata en längre tid). Mamma ville berätta sin version av att vänta på döden … en skrämmande version om att vänta i sekunder, minuter, timmar, dygn och veckor på att under plågsamma förhållanden fyllda av ångest få somna in.
Att se på, att inte kunna rädda, att inte kunna hjälpa.
De mest fasansfulla veckor jag någonsin upplevt, jag känner mig helt tom och utmattad!
Att ingen riktig hjälp fanns att få för att lindra denna oro, denna ångest som min mamma upplevde sina sista veckor på ett stort, modernt sjukhus i Huddinge, Sverige år 2017 gör mig rädd … fruktansvärt rädd!
Hur kan det vara möjligt att vi inte kommit längre inom vården i livets slutskede.
Ingen, INGEN människa ska behövas plågas sina sista veckor i livet!
Vi pratar mycket om djurplågeri i samhället.
Mamma kände att det var dags att även prata om människoplågeri.
Min MAMMA!